Jenny - mitt liv

Ja, det var vad magsmärtorna resulterade i.
Doktorn på vårdcentralen klämde och kände, de tog prover, och ganska snabbt sa hon:

-Jag skickar dig till sjukhuset på en gång! Kan du få skjuts, för du kanske inte bör köra själv...

Jag tog mig till akuten, där det låg en remiss, och ganska snart fick jag komma in för prover. Därefter var det lååång väntan på provsvar.
De visade i alla fall en något hög sänka, så en inflammation någonstans verkade det vara.
Läkarna trodde att det var blindtarmen, men för att utesluta det som hos oss kvinnor ibland kan förväxlas med just blindtarmen, skickade de upp mig till gyn för ultraljud.

Äggstockarna och livmodern var friska, så jag fick gå tillbaka till akuten.
Ganska snart fick jag en kanyl i armvecket, och de meddelade att jag så småningom skulle upp till röntgen för en skiktröntgen på magen.

Så åkte jag då in och ut i röntgenmaskinen några gånger. Sen ner till akuten igen för att invänta svaren från bilderna.

Jag fick vid röntgen en behållare med kontrastvätska via kanylen i armvecket. Vilket gjorde att jag var tvungen att gå upp till BB för att pumpa ur brösten, eftersom jag fortfarande ammar. Bara jag pumpade tomt, så skulle det inte vara några konstigheter att amma sen. Tack och lov.

Tillbaka till akuten.

När plåtarna var klara så var läkarna lite konfunderade, för min blindtarm låg lite bakom på nåt sätt så de kunde inte riktigt se hur den såg ut.
De såg en liten rodnad, vilket ju även blodproven visade på, men exakt var den satt kunde de inte säga.

Allt pekade på blindtarmsinflammation trots allt, förutom mitt beteende:

-man skall inte kunna/vilja äta när man har det, och jag var jättehungrig efter att inte ha ätit eller druckit sen frukost!
-värken skall kännas hela tiden, min försvann när jag stod upp.
-avföringen skall vara lös, min var normal.

Läkare efter läkare klämde och tryckte på magen, och jodå, de konstaterade att visst var det nog blindtarmsinflammation trots allt.
Men eftersom jag var så pass pigg och inte hade jätteont, så fick jag åka hem över natten. Nästa morgon skulle jag komma tillbaka för nya prover och nytt ställningstagande.

På kvällen fick jag lite ångest för en eventuell operation. Jag vet ju att blindtarmsoperationer är jättevanliga och att var och varannan tagit bort sin, men jag är fruktansvärt rädd för att opereras.
Mest rädd är jag nog för narkosen. Jag är livrädd för att inte vakna upp nån mer.
Jag grät hos Anders och mina tankar fladdrade iväg till, att tänk om!
Tänk om jag inte vaknar upp, hur ska det går för alla dem här hemma?
Jag hade ångest för att inte få rå om mina barn nån mer!
Skulle jag ta ett farväl av dem på morgonen när de gick till skolan?

Och nog pussade jag nog lite extra på killarna i morse, och talade om att jag älskar dem, jättemycket!!

Sen åkte vi tillbaka till akuten.
Det var massor med folk, vilket betydde långa väntetider, igen.

Anders och Maya gick ner på stan på lite ärenden, jag satte mig snällt i väntrummet.

Till slut så fick jag komma och ta nya prover, sen var det bara att vänta på provsvaren.

De ropade in mig i ett rum där jag skulle vänta in läkaren. Två timmar senare kom hon, då hade jag somnat på sängen...

Glatt meddelade hon att det varken var blindtarmen eller de körtlar som sitter där, som var inflammerade. Dessutom hade sänkan gått ner lite, vilket ju betyder att inflammationen är på väg bort.
De visste fortfarande inte vad det var som var inflammerat.
Men jag fick åka hem, och det var jag överlycklig för!

Stackars Anders, som precis kommit hem efter att ha hämtat Hannes på skolan och lagt Maya i sängen, fick dra upp en lagom glad dotter, packa in henne och Hannes i bilen och åka in och hämta mig. 
Han har åkt skytteltrafik mellan hemmet och sjukhuset i två dagar; hämtat barn, lämnat barn, åkt in till mig så att jag skall kunna amma Maya, varit ute med henne för att hon skall kunna sova. Han har varit en klippa i allt det här!

Men nu är vi hemma igen, och jag är så less på väntrum, och hoppas att jag slipper se några på bra länge.

Vad min smärta beträffar, så trodde de att den skulle försvinna av sig själv. Gör den inte det, så får jag åka tillbaka, men det hoppas jag verkligen att jag slipper!

Nu sitter jag här och har haft lite tid att fundera och reflektera över saker och ting, känner mig faktiskt lite fånig. Igår träffade jag en kollega på akuten, som troligtvis hade haft en stroke, alldeles för ung!
Sen såg jag en annan bekant komma in med ambulans, hon hade fått en järnrör i huvudet på sin arbetsplats! Och skallen hade inte spruckit, vilket tydligen inte var så bra...
Idag kom två kollegor till till mig in där, samtidigt med mig, och den ena hade hjärtflimmer, och skulle bli inlagd.
Så, visst är en blindtarmsinflammation en relativt "lätt" sjukdom trots allt. Men man är så inne sitt när det händer nåt.
Nu håller jag bara tummarna att det går bra för de andra tre också!

Hmm, vad konstigt texten hamnade... Skumt.