Jenny - mitt liv

Igår var vi på föräldraträff på bvc, och jag passade på att väga och mäta Maya också. Och visst växer hon, lilla tösen.

63,5 cm lång, 6590 gram tung (eller lätt om man jämför med grabbarna... :-)) och det lilla huvudet mätte knappa 41 cm.
Min stora lilla tjej!

Jag skulle vilja bromsa tiden, vill ha kvar det lilla lilla knytet.
Jag inser ju att det är lite larvigt att ha ångest för detta redan vid 3-månaders ålder, men jag inser ju att detta troligtvis är sista gången jag har ett sådant litet knyte, sista lilla gosingen.

Anders vill gärna spola fram tiden ett halvår, neeeeej... Jag vill bromsa, bromsa...

Jag och Pia var på en 1,5 timmes promenad igår kväll och innan jag gick hade jag ammat Maya så att hon och pappa skulle klara sig här medan jag var borta.
När vi är som längst bort, ringer telefonen... neeej tänkte jag... nu är det nåt...

-Är du långt borta? Hon bara skriker och skriker, suckar en alldeles uppgiven Anders.
-Ehh ja, jag har en 40 minuter hem...
-Då får ni SPRINGA!

Något stressad tog vi kortast möjliga väg hem till mig, och jag hör hennes skrik ända ut på vägen.
Alldeles röd och svettig, svullen av tårarna sitter hon där i pappas knä och gråter så det hugger i mitt hjärta.
Jag tar upp henne, skiter i att svetten rinner på mig, och hon... blir tyst!

Så får hon vara hos mig tills hon lugnat ner sig och hämtat andan.
Behöver jag ens nämna hur uppgiven Anders såg ut stackarn... Nu kan jag förstå att han vill spola fram tiden lite grann.
För visst finns navelsträngen kvar än, trots att den inte syns.
Mitt lilla hjärta.