Jenny - mitt liv

Ibland behövs det så lite för att man ska bli glad.
När jag åkte tunnelbana från skolan idag, så satt det ett gäng unga killar i gymnasieåldern och pratade om tjejer och fest. Ombord kliver ett par äldre damer, varpå två av killarna spontant frågar:

-Vill du sitta? nästan samtidigt.

Damerna tackar förstås och slår sig ner.

Jag stod och log för mig själv, vilka artiga ungdomar. Det gjorde mig glad. :-)

Sen kliver jag ombord på pendeltåget och sätter mig ner brevid två unga killar igen, och mittemot en äldre herre.
Det är ganska mycket folk, vilket betyder att alla inte fick sittplatser.
Jag sätter på min iPhone, letar fram bra musik, och sjunker ner i sätet.

Någon minut senare öppnar jag ögonen och ser en gammal man stå i gången precis brevid oss där vi sitter.
Min första tanke var:

-Men kan inte någon av dessa killar resa sig och erbjuda sittplats åt den stackars mannen!?

Bara för att sekunden efter komma på mig själv, herregud vad dum jag är!

Jag ser på mannen, reser mig upp och säger:

-Varsågod och sätt dig.

Mannen ler vänligt och jag ler tillbaka.

-Tack snälla vännen, säger han.

Nöjd över mig själv skickar jag en liten tanke till killarna i tunnelbanan. Det var nog faktiskt tack vare deras initiativ  som jag kom för mig att resa på mig för en annan bättre behövande.
Dagens goda gärning. :-)