Jenny - mitt liv

Idag möttes SSK och Timrå, och trots att Maya tagit på sig sin finaste ssk-tröja, så blev det tyvärr förlust.

Nu vet jag att Anders gått ut med det här på jobbet, så nu vågar jag skriva det här också: Han har tagit frivillighetspaketet på Astra!!
Och därmed är den 30/11 hans sista dag på företaget.

Jag har peppat honom ganska bra till att ta det här beslutet, och tycker att det ska bli jättespännande att se vad han hittar på! :-)

Way to go, gubben!

Idag tänker jag göra min plikt och traska iväg till vallokalen och rösta.
Jag hoppas att många många gör som jag!

Ja, idag skulle vi då äntligen åka upp till Gröna Lund. Som barnen har längtat och väntat! För att inte tala om mig... :-)
Äntligen skulle jag få sätta mig i den härligt kittlande bergodal-banan!  



Trots att det var lite oroande väderrapporter så bestämde vi oss för att packa ner regnkläder och ombyten, och åka upp.

Som vanligt så fick man inte åka ända fram till Gröna Lunds stora parkering, utan vi fick glatt (eller mest irriterat) leta efter annan plats att ställa bilen på. Till slut fick vi en plats vid Ulla Winblad, och packade ut oss.

Nina betalade en skitdyr p-avgift, och jag grävde fram regnkläder ur plastpåsarna, som jag varit duktig att packa ner allt i IFALL det mot all förmodan skulle komma en liten liten regnskur...

Jojo, vi klev ur, och då öste regnet ner, det regnade, vräkte ner, himlen hade öppnat sig!
Men tappert började vi gå mot nöjesfältet. Vi gick och gick, en sisådär en 100 meter, ställde oss under några parasoll, konstaterade att vi trots regnkläderna var genomblöta.

Efter att ha funderat i ungefär 12 sekunder, vände vi och traskade tillbaka till bilen.


Jag lyckade få med mig en urladdad kamera igen, så denna bild snodde jag från Nina. :-)

Vi packade ihop vagn, väskor, barn och hoppade in.
Fönstren immade igen efter all fukt vi osade.

Ja, där satt vi bilen igen i våra blöta regnkläder, dygnsura gympaskor och snopna miner.

Hungriga som vi var så bestämde vi för att ta en lunch/middag/ på Heron City, och där blev vi kvar ett tag. Åt, fikade, pratade och planerade in nästa års Gröna Lund-resa, denna gång tidigt på sommaren.... 

Ja, det blir inte alltid som man tänkt sig. Tur att jag var i gott sällskap, dagen blev inte så tokig iaf! :-)

När vi kom hem så gjorde vi upp en brasa och kröp ner i soffan och såg på Kalle och chokladfbriken, och när filmen var slut så hade jag nog äntligen tinat upp ordentligt....

Nu har jag avverkat nästan två veckor av sockerförbudet, och det har gått över förväntan!
Nån dag i veckan hade jag ett jättesug efter något sött, men efter att ha fått lite peppande ord från Nina så tog jag frukt och kände mig hur nöjd som helst! :-)

Suget blir annars mindre och mindre hela tiden. Jag känner inte att jag måste ha något.
Eftermiddagarna är min svaga tidpunkt på dagen, då slår tröttheten till och blodsockret sjunker.

Men jag ser till att alltid ha frukt i skålen. Sen har jag även rostat frön, och smaksatt dessa med soya, så blir det riktigt jobbigt så tar jag en näve eller två.

Och imorse var det då dags att ställa sig på vågen igen... -0,5 kg!
Jag blev glad över detta eftersom jag inte varit så jätteduktig med promenader under veckan.
Sakta men säkert kanske dessa gravidkilon också kan försvinna nån gång. :-)

Idag softar vi här hemma. Vi åt frukost i lugn och ro, såg lite på Barnkanalen.
Maya har nu somnat en stund.
Snart ska vi klä på oss och åka till Barnens hus och kika lite på me&i-kläder som skulle visas där idag. Sen ska vi nog åka och kika på doptårtor. :-)

Idag fyller min Älskling 36 år, grattis till dig!



Imorse väckte vi honom med lite sång och presenter.
Och givetvis var det födelsedagsbarnets tur att välja middag, och jag förstod ju att jag inte skulle komma undan med fiskpinnar och köttbullar denna gång...

Nej, idag har vi ätit:
-räkcoctail till förrätt
-fetaostfylld inbakad fläskfile med ungsbakad klyftpotatis (här var önskemålet plankstek egentligen, men vi har inga plankor så jag fick improvisera lite...)
-vaniljpannacotta till efterrätt (gjord på sötningsmedel så jag också kunde äta den;-))

Så nu är vi proppmätta och jäser till Idol på soffan...

Grattis på födelsedagen, Gubben! 

Usch vilken trist dag jag har haft idag!
Maya har gapat och härjat mer eller mindre hela dagen.
Jag slängde ner henne i vagnen på förmiddagen och gick ut på en promenad så att hon skulle somna, fast det spöregnade ute.
Men tror ni att hon somnade?! Nej då. Inte förrän vi var nästan hemma så blundade hon och gosade in sig i sina barbapappor. 

Fint, tänkte jag och drog upp vagnen på altan, under tak. Då kan jag hoppa in i duschen och bli torr och varm i lugn och ro.
Men jag hann knappt ta av mig de dygnsura kläderna innan sirenen gick där ute. Suck. 

Och så har det fortsatt: hon sover korta korta stunder, för att sen vakna och vara så missnöjd. Troligtvis så är hon så gnällig just för att hon är så trött.
Men varför kan hon då inte ta sitt lilla huvud och lägga ner det på kudden, blunda och sussa en stund. Så gör ju alla andra när vi är trötta. Men inte denna prinsessa, nejdå. SKA vara vaken, till varje pris!

När vi sen hämtade Hannes på skolan och kom hem, så kan jag bara konstatera att han har definitivt kommit in i en 6-års trots!!
Han har hoppat över alla andra trots-åldrar, men nu får vi igen för dessa också tror jag...
Grr, vilka diskussioner vi har här hemma. Och det värsta är, att han inte ens diskuterar så mycket, utan tittar på oss med sina stora vackra ögon, nickar och köper det vi säger, för att sen gå och göra precis tvärtom!
Gaah...

Ikväll kom Elina förbi och ville gosa lite med Maya, och det var med varm hand jag räckte över henne! Hon skötte sig någorlunda och tur var väl det, för Elina får gärna komma fler gånger! Jag försökte med pappa Mika att hon skulle komma samma tid imorgon, men det var visst nån dum gymnastik i vägen...
 




Usch, jag hoppas på en bättre dag imorgon.
Hannes åkte i säng tidigt ikväll, Maya strax efter och jag tror att en mamma också behöver sussa tidigt ikväll... så god natt.

Nu har jag klarat av den första veckan av min och Ninas sockerfria månad, och det har gått över förväntan! 

Tll det obligatoriska fredagsmyset i fredags gjorde jag fruktsallad som jag smaskade med kesella, och det var ju faktiskt godare än en jätteskål med godis. ;-)

Igår hade Hannes kalas för släkten, och det var lite tungt, för jag hade ju bakat massa godsaker som jag själv gillar... Men jag tog mig en kopp te och ett äpple!

Och idag har vi varit på Elins dop, och oj oj oj vad de hade bullat upp med ett stort, smarrigt fikabord. Det fanns allt man kan tänka sig, och lite därtill...
Men omtänksam som Jessica är, så hade hon fixat alldeles egen fika till mig: riskakor! Oj vad jag var tacksam och dopfikat blev genast mycket mindre jobbigt!

Till frånvaron av sockret kan det även läggas några riktigt tuffa och raska promenader!

Nu är det bara tre veckor kvar av sockerförbudet... Jag klappar mig själv på axeln efter denna första, duktiga mig! :-)


Japp, så här nöjd är jag efter att ha klarat av helgens utmaningar! :-))

Nu har min våg kommit igång igen, precis som jag trodde att den skulle göra. :-)
Och jag lovade ju att skriva min viktförändring, och eftersom jag kör stenhårt med att "det man lovar måste man hålla" med mina barn, så gäller väl det även mig...
Och denna gång blev det faktiskt -1,1 kg! Inte jättemycket, men dock! :-)

Igår var vi iväg på babysång tillsammans med ett gäng andra sötnosar och deras mammor. Vi sjöng, lekte, bakade kakor och fikade. Mycket trevligt!

Vi har sjungit just den lilla ramsan "baka baka liten kaka...." hemma, och så fort vi började baka på magen igår, så började Maya skratta förtjust och högljutt! Visst visste hon vad som komma skulle! :-)
Det var en provgång igår, och självklart anmälde vi oss, så på torsdagar ska vi gå och sjunga, hon och jag! :-)

Idag blir min lilla kille lite större, närmare bestämt 6 år! Jösses, vart tar tiden vägen???

Vi väckte honom med skönsång (eh, nja...), frukost och presenter i morse, och fick till slut skynda oss till skolan eftersom vi fastnade i hans Gormitti- och Bakuganvärld. :-)

Vi har en tradition här hemma som säger att den som har födelsedag får välja middag. Och Hannes, som älskar att titta på Halv åtta hos mig, bestämde att vi skulle äta 3-rätters. Förstås!
Så ikväll har vi ätit fiskpinnar till förrätt, makaroner och köttbullar till varmrätt, och våfflor med glass och sylt till efterrätt. :-)


Denna lilla sötnos har vuxit...


...och blivit denna fantastiskt söta kille!

Grattis på din dag, min fina kille! <3

Ikväll har vi en ledsen liten tös här hemma. Hon gråter, tårarna rinner och hon fäster sina fina ögon på oss, som en bedjan att ta bort det onda.

Hon fick sina två första sprutor idag och febern är ett resultat av detta. Hon känns varm och tydligen så kan det även spänna i musklerna där sprutorna sattes. Åh lilla stumpan.

I övrigt har vi, jag och Maya, varit hemma hos mysiga Anna idag. Det var riktigt trevligt, och Anna hade gjort en supersmarrig vegetarisk lasagne som vi smaskade på till lunch. Vädret var på vår sida, och lunchen avnöts ute på altan, hur härligt som helst!
Tack Anna, Monika och Ann för en härlig tjejstund! :-) Hoppas vi ses snart igen!

Nu håller jag tummarna för att Maya kan komma till ro och sova någorlunda bra inatt. Och kanske, kanske ger jag efter för Anders önskan och låter henne sova i vår säng... :-) 
Min lilla stumpa.  

Den här helgen har vi haft kalas för Hannes kompisar, och det var ett... glatt och pratglatt gäng. :-)
Hannes var jättenöjd, med både kalaset och de fina presenter han fick, och det är ju det viktigaste!


Idag tog vi en promenad, jag, Hannes och Maya, och kom till slut till fotbollsplan där Lucas hade fotbollsmatch. Killarna är superduktiga! Ingen av oss vet riktigt hur matchen slutade, men det blev nånstans 7-2, 8-2, 9-2...
Vinner de den sista matchen som är nästa helg så har de vunnit serien. Bra jobbat grabbar!!
Jag var så inne i matchen att jag totalt glömde bort att fota, fast kameran var med... Det får bli nästa gång.


Hannes har ju såååå svårt att skiljas från sin 12"-cykel, vilken är på tok för liten, men idag har jag fått lov att sälja bort den i höst.

Vi planerar att boka bord på nåt loppis, och försöka göra oss av med en massa saker som annars är "bra att ha". Och då ska den cykeln med dit. Kanske kan den få flytta hem till nån liten pojke som ska börja öva på det där med att cykla.

Det har ju varit en fantastisk dag idag, och riktigt varmt när solen legat på!  


Och Maya, ja hon sov så gott i sin mysigste vagn. Lyckligt ovetande om att storebrorsan kämpade på fobollsplan, och att mamma och pappa hejade brevid för fullt. :-) 


Jag undrar vad hon kommer att tycka om när hon är lite äldre? Brås på sin brorsa och bli en scout, eller en "springare" som den andra? Eller en liten häst-tjej kanske? Primaballerina? Ja, tiden får utvisa.
Just nu tycker hon om sin babysitter, sin barbapappa-filt och sin ferrari-röda bilstol. :-)

Denna bild har varit en fasa för mig ända sen jag fastnade i en hiss när jag var 7 år...

Jag minns det så väl, jag var på väg till skolan och hissen stannar mittemellan bv och vån 1. Jag blir hysterisk och skriker, gapar och vrålar. Grannarna kommer ut och står frustrerade utanför, försöker få mig att trycka på signal-knappen men jag vägrar...
Jag är helt skräckslagen när de väl får upp dörren, och efter det tog det många många år innan jag satte min fot i en hiss igen.
På senare år har jag dock lärt mig att åka tillsammans med andra, men inte vågat åka själv.

Idag var jag så på stan och ville så gärna, så gärna gå in på hm och kika kläder till Hannes. Men alla som bor i den här stan vet ju att för att komma till barnavdelningen så måste man åka hiss. Vilket har medfört att jag inte varit ner där om jag haft barnvagn och varit själv.
Så jag stod utanför, gick en runda i butiken, stod utanför igen, gick ut en sväng, och såg på andra mammor som åkte ner till barnkläderna och upp igen med fyllda kassar....

Till slut så tänkte jag att va fasiken, fastnar hissen och jag blir sittande där så har jag en liten Maya och gosa med iaf. En klen tröst kan tyckas, men dock en tröst....

Så fort fort klev jag in i hissen, gav mig själv inte tid att tveka, tryckte på knappen och så var jag då på väg. Själv i en hiss. Första gången sen jag var 7 år!

Och voilá! Ner kom jag ju! Med högt adrenalin i kroppen och jösses så stolt!

Jag shoppade till Hannes och jag shoppade till Maya, skrattade och pratade med personalen, tills jag insåg att jag ju måste upp också...
Fast då kände jag att jag inte kunde traska omkring där hur länge som helst, så jag tog tjuren vid hornen, klev in i hissen, tryckte på knappen, höll andan... och kom upp!

Jag har, mina damer och herrar, trotsat en av min största fobier idag, och det känns hur bra som helst!!!!

Nej, jag kommer inte att rusa in i närmaste hiss och åka glatt, men nu vet jag att jag kan, om det gäller nåt viktigt. Som barnkläder. :-)

En fd kollega till mig hade lagt upp denna på facebook, och den fascinerade mig så mycket att jag ville dela med mig av den även här.
Beundransvärt.

Igår var vi på föräldraträff på bvc, och jag passade på att väga och mäta Maya också. Och visst växer hon, lilla tösen.

63,5 cm lång, 6590 gram tung (eller lätt om man jämför med grabbarna... :-)) och det lilla huvudet mätte knappa 41 cm.
Min stora lilla tjej!

Jag skulle vilja bromsa tiden, vill ha kvar det lilla lilla knytet.
Jag inser ju att det är lite larvigt att ha ångest för detta redan vid 3-månaders ålder, men jag inser ju att detta troligtvis är sista gången jag har ett sådant litet knyte, sista lilla gosingen.

Anders vill gärna spola fram tiden ett halvår, neeeeej... Jag vill bromsa, bromsa...

Jag och Pia var på en 1,5 timmes promenad igår kväll och innan jag gick hade jag ammat Maya så att hon och pappa skulle klara sig här medan jag var borta.
När vi är som längst bort, ringer telefonen... neeej tänkte jag... nu är det nåt...

-Är du långt borta? Hon bara skriker och skriker, suckar en alldeles uppgiven Anders.
-Ehh ja, jag har en 40 minuter hem...
-Då får ni SPRINGA!

Något stressad tog vi kortast möjliga väg hem till mig, och jag hör hennes skrik ända ut på vägen.
Alldeles röd och svettig, svullen av tårarna sitter hon där i pappas knä och gråter så det hugger i mitt hjärta.
Jag tar upp henne, skiter i att svetten rinner på mig, och hon... blir tyst!

Så får hon vara hos mig tills hon lugnat ner sig och hämtat andan.
Behöver jag ens nämna hur uppgiven Anders såg ut stackarn... Nu kan jag förstå att han vill spola fram tiden lite grann.
För visst finns navelsträngen kvar än, trots att den inte syns.
Mitt lilla hjärta.