Jenny - mitt liv

Denna bild har varit en fasa för mig ända sen jag fastnade i en hiss när jag var 7 år...

Jag minns det så väl, jag var på väg till skolan och hissen stannar mittemellan bv och vån 1. Jag blir hysterisk och skriker, gapar och vrålar. Grannarna kommer ut och står frustrerade utanför, försöker få mig att trycka på signal-knappen men jag vägrar...
Jag är helt skräckslagen när de väl får upp dörren, och efter det tog det många många år innan jag satte min fot i en hiss igen.
På senare år har jag dock lärt mig att åka tillsammans med andra, men inte vågat åka själv.

Idag var jag så på stan och ville så gärna, så gärna gå in på hm och kika kläder till Hannes. Men alla som bor i den här stan vet ju att för att komma till barnavdelningen så måste man åka hiss. Vilket har medfört att jag inte varit ner där om jag haft barnvagn och varit själv.
Så jag stod utanför, gick en runda i butiken, stod utanför igen, gick ut en sväng, och såg på andra mammor som åkte ner till barnkläderna och upp igen med fyllda kassar....

Till slut så tänkte jag att va fasiken, fastnar hissen och jag blir sittande där så har jag en liten Maya och gosa med iaf. En klen tröst kan tyckas, men dock en tröst....

Så fort fort klev jag in i hissen, gav mig själv inte tid att tveka, tryckte på knappen och så var jag då på väg. Själv i en hiss. Första gången sen jag var 7 år!

Och voilá! Ner kom jag ju! Med högt adrenalin i kroppen och jösses så stolt!

Jag shoppade till Hannes och jag shoppade till Maya, skrattade och pratade med personalen, tills jag insåg att jag ju måste upp också...
Fast då kände jag att jag inte kunde traska omkring där hur länge som helst, så jag tog tjuren vid hornen, klev in i hissen, tryckte på knappen, höll andan... och kom upp!

Jag har, mina damer och herrar, trotsat en av min största fobier idag, och det känns hur bra som helst!!!!

Nej, jag kommer inte att rusa in i närmaste hiss och åka glatt, men nu vet jag att jag kan, om det gäller nåt viktigt. Som barnkläder. :-)