Jenny - mitt liv

I lördags hände det som jag är livrädd för: Maya satte i en pappersbit i halsen.
Hon hulkade och kippade efter luft, och jag blev helt paralyserad, skräckslagen och livrädd.
Dunkade henne i ryggen och försökte få henne att få upp det som satt fast, vad det var visste jag ju inte vid det laget.

Jag bad Lucas hämta grannen, som är utbildad sjuksyster.
Inte för att jag vet vad hon kunde göra, men jag ville nog ha någon där som kunde tänka klart och logiskt. För det kunde definitivt inte jag!

Efter ytterligare en stunds hulkande och kippande så kräktes hon äntligen upp en bit av ett godispapper.
Och jag var lika slut som hon efteråt.

Tårarna rann och jag bara höll om henne. Hårt.

Tur att min kära granne är så lugn som hon är, bara hennes sätt fick mig att bli något lugnare från mitt lite smått hysteriska beteende.

Jag har inga problem att plåstra om mina barn när de ramlat eller trösta dem när de gjort sig illa.
Men att de sätter i halsen, det är min stora fasa och skräck.

Tack till någon där uppe att det gick bra!