Jenny - mitt liv

Som jag skrev förut så känner jag av en " vårdepression", en vårnedstämdhet.
Nu känner jag själv att den börjar försvinna, minska, avta. Hur man nu väljer att definiera det.

Jag har saknat mitt egna skratt, ett gott humör, trivsel och ett socialt liv.
De senaste veckorna, har jag känt att jag har varit på väg åt rätt håll igen. Jag har trivts med att vara hemma med barnen, att leka/busa med dem, att baka, eller att låta dem vara med att laga mat, vilket är ett tecken jag känner av direkt i vanliga fall.

Kanske beror det på vädret, eller det fina sällskap jag haft de senaste dagarna, Nina, kollegor och Jessica.

Av gammal vana vet jag att det hjälper att träffa vänner och att få vara mig själv för att jag ska må bra.
Inga måsten. Inga löften som jag inte kan hålla.
Bara vara mig själv.

Jag känner att jag är på väg åt rätt håll, på riktigt. Varje år vänder det någon gång, det vet jag ju.

Och jag vet vet att det är: tack vare Anders, tack för att du står ut med mig, och älskar mig trots mina fel och brister. 
Mina bästa vänner, för att ni finns där! Älskar er!
Min familj, både egen och Anders, ni är guld värda!

Oj, vad djup jag blev! :-)
Det här inlägget var nog mest för mig själv, för att jag ska påminnas av de nära och kära som betyder massor för mig!