Jenny - mitt liv

Alla skeptiker bes att sluta läsa på en gång. Detta inlägg är mest för mig själv.
Då så, då ska jag försöka beskriva vad jag gjorde häromdagen.

Jag har länge velat ta tag i min flygrädsla. Har letat efter olika alternativ, och det som mest ploppar upp när jag söker, är kognitiv beteendeterapi/psykoterapi, samtal med psykolog och kurser som anordnas på Arlanda, vilka kostar skjortan, och avslutas med att man ska sätta sig i ett plan och flyga.
Enligt många sidor jag läst så är det inte speciellt många som klarar av den där "testflygningen".

I våras var Nina på en behandling, som jag aldrig hört talas om. Men efter ganska positiv respons från hennes sida, så har jag gått och funderat på detta.
För några veckor sen tog jag kontakt med Cecilia, som är en del av denna behandling.

Så i onsdags morse tog jag tåget till Upplans Väsby och Scandic Hotell.
Där mötte jag först just Cecilia, som utförde själva e-Lybran.
Som är vaddå?

Hon fäste ett band på varsin handled på mig, samt runt mina hälar. Band som sände elektromagnetiska signaler mellan min kropp och den maskin hon hade.

Maskinen ställde under den tiden jag var där, ca 300 000 frågor till min kropp, och den svarade och tog emot hjälp att reparera det som var i obalans, eller som behövde... ja, repareras.

Bland annat så jobbade den med örat, med magen och med immunförsvaret.
Man kan väl enkelt säga att den hjälpte att bygga upp mitt immunförsvar. Värdena gick från 99 till 0, från det sämsta till det bästa alltså.
Och så gick den igenom hela kroppen, del för del.

Man kan inte ställa diagnoser med hjälp av e-Lybra, men den är ganska häftig metod. Den har hjälpt bl.a. personer med adhd och asbergers.

Men, tillbaka till mig.

Cecilia och jag pratade väldigt mycket om min flygrädsla, eftersom det nu var därför jag var där, men även om min hissfobi, höjdskräck och allmänt om hur jag upplever dessa hinder, vilket det ju faktiskt är.

Därefter träffade jag Eva, en alldeles underbar människa!
Hon är i grunden massös, men har under senare år specialiserat sig på det själsliga och på... ja på det som ingen "vanlig" människa känner av eller kan ta på.
Jag vet inte hur jag ska förklara, kanske klarnar det lite snart.

Jag fick sätta mig på hennes brits. Hon hade massor med ljus tända, en behaglig musik och en mild doft i hela rummet.
Vi brjade prata. Hon förklarade vad hon gör och hur hon jobbar.
Sen började vi prata om mig. Om hur jag kände och upplevde de hinder jag har.

Hon bad mig förklara hur jag kände mig i olika situationer, om jag t.ex. känner att jag kan säga vad jag tycker och tänker. Ungefär hur många procent?
Sen kände hon på olika ställen på kroppen och kunde tala om om jag hade rätt eller om jag hade helt fel.

Jag hade ganska bra självkännedom om alla de punkter och saker som hon tog upp.
Vilket inte var lika med att jag mådde bra.
Bara att jag var medveten om mina svaga punkter. Vilka hon skulle styrka upp. Om man nu kan säga så... :-)

Hon började jobba, och jag tror att jag låter bli att berätta hon gjorde.
Men ganska snabbt sa hon att hon kände sig kvävd, som att hon vistades i ett rökfyllt rum, eller blev levande begravd.
Hon fortsatte med sitt. Jag satt och blundade, och bara kände ett lugn infinna sig.

När hon gjort sitt ett bra tag, så berättade hon att hon fick jobba hårt för att "städa" mig från alla andras åsikter, tycken och behov.
Hon sa att den enda anledningen till att jag överhuvudtaget fortfarande stod på benen, var att jag är så jordnära och trygg i mig själv och i de mina nära.
Att många vid det här laget skulle ha brytit ihop/gått in i väggen/gett upp.

Jag reagerade starkt på hennes beröring och på hennes ord, tårarna rann på mina kinder och då stod hon bara och höll om mig.

Efter ytterligare ett tag bäddade hon in mig i en filt och bara lät mig ligga i ljusens sken.

Det jag framför allt fick med mig därifrån var, att jag måste ge mig själv, mina behov och min vilja/önskan mer tid.
Jag kan inte ta på mig alla andras problem, åsikter och bekymmer, vilket jag vet att jag gärna gör.
Men jag tar också med mig det, att hon tidigt, och sen flera gånger, sa att jag var en jordnära och trygg tjej.
Att min familj vet att de alltid kan lita på mig, för jag är ärlig mot dem.

Hon påpekade flera gånger att Lucas var väldigt lik mig till sättet, därför har han tyvärr "ärvt" mina rädslor för både hiss och flyg. Han har ett starkare band, mentalt, till mig än till pappa, vilket inte betyder att han har starkare känslor för mig än för honom, men tack vare att vi är så lika så delar vi en massa känslor.

Hon tyckte att jag skulle berätta för Lucas att jag varit på denna behandling, så kanske jag kan börja påverka honom positivt när det gäller flyg framförallt.
Och jag satte mig ner med Lucas idag och berättade vad jag varit på, varför (vilket han redan vet, jag har alltid varit öppen med min flygrädsla).

Men hur berättar man om just denna metod för en 11-åring?
Jag valde att berätta att jag varit på behandling för min rädsla. Han lyssnade noga och frågade sen: Är du inte rädd längre?
Riktigt så enkelt är det inte dock. :-)
Det visar sig när jag sätter mig på planet ner till Paris.
Hon sa att jag fortfarande kan känna en rädsla, men att jag kan hantera den på ett annat sätt, acceptera den, och därmed känna mig lugnare.

Och vet ni vad?
Idag var jag och Maya på stan (ja, hon fick snällt följa med mig ner, för jag var tvungen att skicka in pass-ansökningarna), och vi åkte hiss.
Vi åkte hiss, hon och jag!
Och jag var hur cool som helst. Helt oberörd.
Trots att jag klev in i en hiss som visade sig vara trasig och inte åkte nånstans. Jag klev lugnt ur och väntade in den andra hissen.

Jag vet inte om det är Cecilias och Evas förtjänst, men jag misstänker det. Vill tro det i alla fall.
I vanliga fall hade jag vägrat att gå in i hiss nr 2, om jag nu vågat mig in i hissen en första gång.

Jag ser lite fram emot flygresan, mest för att se hur det känns.
Jag har många kvällar ångrat bokningen och jag har faktiskt frågat Anders om vi inte ska avboka och ta en helg i Örebro med hela familjen istället.
Jag har haft ångest för att mina barn ska bli föräldralösa, att jag aldrig mer kommer att få krama om dem.

Ikväll sitter jag här och ser framemot resan.
Det har blivit lite ändringar i barnpassningen, och barnens bästa faster Anki och Kenneth har fått hoppa in. Trots att de har mycket själva så ställer de upp, vilket är guld värt för mig och Anders.

Grabbarna kommer att sova hos Tarja och Mika de första nätterna, vilket de ser framemot jättemycket. Och det känns tryggt för oss.
Maya får sova hos mormor och morfar.
På lördagen sammanstrålar de alla här hemma med Anki och Kenneth och finns här när vi kommer hem på söndagen.

Men tillbaka till behandlingen.
Jag kan absolut tänka mig att gå tillbaka.
Om jag känner att jag ha behov av det.

Jag måste bara få komentera det hon sa upprepade gånger om att hon kände sig kvävd och levande begravd.
Jag har en skräck om att vakna just nergrävd i en kista, och har därför skrivit ner, och talat om för Anders, att jag vill bli kremerad den dag jag lämnar detta liv.
Kanske var det min rädsla hon kände? Den talade jag aldrig om för henne.

Nog om mina fobier nu.

Nu först ska jag ut och flyga, och njuta av det.
Tillsammans med mannnen jag älskar.